Terminologin inom sensorisk integration

Sensorisk integration: Processering av sinnesintryck i det centrala nervsystemet, bl.a. sortering av sinnesintrycken till användbar form. Samarbetet mellan olika delar av nervsystemet, som möjliggör en effektiv växelverkan med omgivningen.

Sensoriska integrationens teori, ASI-referensram: Den teori som utvecklades av doktor A. Jean Ayres (1920-1988). ASI®-teorin styr bedömningen och habiliteringen av barns utvecklings- och inlärningssvårigheter. På 1950-talet påbörjade Ayres vid sidan av sitt kliniska terapiarbete forsknings- och utvecklingsarbete, vars målsättning var att klargöra sambandet mellan hjärnans funktion och utvecklings- /inlärningssvårigheter. Utgående från sin forskning utvecklade Ayres både en bedömningsmetod och terapimetod för att identifiera svårigheter inom sensorisk integration. Efter Ayres arbete har man aktivt fortsatt med forsknings- och utvecklingsarbetet. Teorin och habiliteringsmetoderna blir noggrannare och mer effektiva allt eftersom forskningen ger oss mera kunskap om hjärnfunktionernas påverkan på inlärning och kontroll av beteendet.

Sensorisk processering: En process som strukturerar (d.v.s. kombinerar, diskriminerar och tolkar) sinnesintryck som individen fått från sin kropp och omgivning, så att individen på ett ändamålsenligt sätt kan delta i en aktivitet. När hjärnan behandlar sinnesintryck på ett effektivt sätt, så är reaktionen på omgivningens intryck ändamålsenligt.

Diskrimineringen av sinnesintryck: Förmågan att gestalta sinnesintryck ur olika aspekter. Diskrimineringen kan ske inom ett sinne, eller mellan flera olika sinnen.

Sinnesreglering: Fysiologiskt är sinnesreglering en reaktion på cellnivå. Det handlar om en mekanism av anpassning och känslighet, som ett enskilt sinnesintryck sätter i gång och ändrar nervsystemets byggnad och/eller aktivitet, och inverkar på sättet hur informationen förs vidare i nervsystemet. Nervsystemets förmåga att ta emot och bearbeta känsel-, rörelse-, hörsel-, lukt-, smak- och/eller synintryck påverkar individens sätt att reagera för sinnesintryck, individens förmåga att reglera sin aktivitetsnivå, uppmärksamhet samt känslor och beteende.

Vestibulära sinnet (rörelse- och balanssinnet): I innerörat finns sinnesreceptorer som reagerar på huvudets ställning och dess ändringar i förhållande till tyngdkraften, samt på att rörelsen ökar eller avtar. Denna information berättar för oss om vår kroppsställning i förhållande till tyngdkraften, om vi är i rörelse eller stilla, och med vilken hastighet samt i vilken riktning vi rör oss.

Proprioceptiva sinnet (djupa känselsinnet): Proprioceptiva sinnesintryck berättar för hjärnan när och hur musklerna dras ihop eller utvidgas, när och hur lederna böjer eller sträcker på sig, samt hurdan dragning eller hurdant tryck som riktar sig mot lederna. Denna information hjälper hjärnan att känna igen i vilken ställning kroppsdelarna är, och hur de rör sig.

Taktila sinnet (känselsinnet): Hudens känselreceptorer tar emot sinnesintryck om beröring, tryck, materialens konsistens, temperatur, smärta samt rörelser i kroppsbehåringen.

Visuell: Berör synsinnet.

Auditiv: Berör hörselsinnet.

Praxi (praktiska färdigheter): Viljestyrda rörelser. Förmågan att planera (börjandes från att komma på idén), och sekventera en ny eller främmande aktivitet.

Motorisk planering: Hjärnans förmåga att planera, modulera, och förverkliga nya rörelsemönster. Motorisk planering är en del av praxin.

Dyspraxi: Svårighet gällande praxin/ motoriska planeringen. Kopplad till diagnosen om koordinationssvårighet (Developmental Coordination Disorder). Om barnens praxisvårighet använder man begreppet dyspraxi, eftersom man talar om ett nervsystem som är under utveckling.

Neurologisk: Berör neurologin, d.v.s. centrala nervsystemet och dess sjukdomar.

Sensorisk integrationsterapi, ASI®-terapi: En form av medicinsk habilitering, där man utnyttjar sinnesintryck och ändamålsenlig reaktion till dem enligt barnens neurologiska behov. I terapin rör sig barnet aktivt. Hela kroppens rörelser producerar olika känsel- och rörelseintryck. Till terapin hör vanligtvis inte träning av bordsbundna aktiviteter, träning av talet, läsinlärning eller träning av specifika sensomotoriska färdigheter. Målsättningen med terapin är att förbättra hjärnans sätt att bearbeta och strukturera sinnesintryck.

Svårighet inom sensorisk integration: En störning eller inkonsekvens med hjärnverksamheten, som försvårar bearbetningen/ integrationen av sinnesintrycken. Svårigheter inom sensorisk integration är bakgrundsfaktorer till flera – men inte alla – inlärningssvårigheter.

En terapidiagnos som grundar sig på bedömningen av sensorisk integration: Terapidiagnosen grundar sig på bedömning. Den beskriver noggrannare barnets SI-svårigheter och praxi, samt den inverkan som det har på barnets aktivitetsutförande. Terapidiagnosen hjälper terapeuten att välja och planera terapimetoder, som stöder barnets förmåga att bearbeta sinnesintryck. Och därmed förbättrar barnets aktivitetsutförande.

Sensomotorisk lek: Barnets förmåga att bearbeta sinnesintryck och producera ändamålsenliga rörelser utvecklas med utforskande lek, där kroppen producerar olika känsel- och rörelseintryck, och får bl.a. syn- och hörselintryck från omgivningen.

Kognitiv: Kunskapsmässiga, kognitiva färdigheter (t.ex. minne, tänkande, problemlösning) är de processer som bearbetar information.

Synaps: En kontaktyta mellan två nervceller. Genom synapser flyttar sig nervimpulser vidare till andra hjärnceller (eller låter bli). T.ex. när det från hjärnan går ett kommando om rörelse, så flyttar sig informationen från en hjärncell till en annan via synapserna.

SI-terapeut: En terapeut som gått en utbildning om den sensoriska integrationens teori och terapi, (en tilläggsutbildning med 38 studiepoäng på yrkeshögskola).

Ergoterapi: Ergoterapi är (re)habilitering, som grundar sig på terapeutisk användning av aktiviteter samt samarbetet och växelverkan mellan ergoterapeuten och klienten. Målsättningen med ergoterapi är klientens optimala självständighet och balanserat liv.